Med vinden i håret

09 juli 2009

Hej igen får jag säga. Det var ett tag sedan vi hördes av. Jag är inte lat. Och inte ointresserad heller. Bara för att jag inte skriver betyder det inte att jag inte bryr mig. För det gör jag. Men det har hänt något med minnet. Jag tror att mina fysiska övningar har trängt undan vissa väsentligheter i minnesarkivet och det som blivit lagt i någon cache var tex inloggningsdata till bloggen. Ärligt talat hade jag glömt både mitt id och password. Eller har ska jag nog ärligen säga för jag har skickat iväg en begäran om ett nytt lösenord men inte fått något ännu så nu plitar jag analogt.

 

Att träna i sig är ju inte minneskrävande. Men att klippa sig runt ena örat som jag gjorde idag som en sista finputs efter förra helgen självfrisering är sannerligen något som kräver minne. Eller som skapar något minnesrikt, omgivningen får bedöma. Jag har en liten elektrisk utrustning som drivs både med batteri och på nätet. Själva klipplängden justerar jag genom att ställa in ett slags mothåll som gör att det blir just de där 9 mm som jag vill ha.

 

Jag hade retat mig på ett par hårstrån runt mitt vänstra öra hela veckan och tänkt (!) att jag hyvlar till det nästa gång jag är tillbaka på Österlen. Och läge för det var nu på förmiddagen. Jag tog fram The Machine och drog ett utjämnande drag med motorn igång uppställd framför spegeln. Jag blev strax väldigt förvånad över hur fort håret hade växt på sex dagar för den tog av ganska mycket. Ungefärligen efter fem cm klippning började jag fundera över det logiska: Kan hår växa fem mm på knappt en vecka? Mitt svar var analytiskt: det kan det inte.

 

Jag tog The Machine i närmare betraktande och fann att mothållet var inställt på klipplängd tre mm. Härefter betraktade jag fem cm lång klippyta över vänster öra i spegeln och fann att det syntes ganska väl att jag kört lite snett i rabatten. Se där en synlig konsekvens av att minnet är lite reducerat! Jag hade helt enkelt glömt att ställa in mothållet korrekt.

 

Nu var frågan hur detta skulle hanteras. Jag såg framför mig två scenarion. Den första var att låta maskinen vandra cirkulärt för att på så vis få fram en look som marinkårssoldat för de har ju lite längre ovanpå och kortare på sidorna. Den andra bilden som trädde fram var ett barndomsminne från Vällingby: Vi välartade gossar med hårda mammor fick tumbasnagg på sommaren medans en kompis med inte lika bestämd mor fick mohikanklippning. Den frisyren var uppbyggd så att det löpte en remsa med längre hår från nacken till luggen och snagg på sidorna. Om jag klippte så kunde jag till träningsdräkten då foga ett fint pannband och stoppa en måsfjäder eller liknande mellan pannbandet och skallen och under min framfärd på löparbanan se ut som en riktig indian. Det var en lockande tanke men modet svek mig! Det får bli en för mitt misstag kompensatorisk Tumbasnagg. Jag lät The Machine göra sitt och nu är det tre mm som gäller. För att se om det gjorde sig även med andras ögon tog jag på mina nya svarta RayBan pilot och jag såg rätt trevlig ut.

 

Bakom varje framgångsrik man finns en förvånad kvinna sägs det. Bakom varje framgångsrik amatörfrisör finns en måhända förvånad kvinna men i vart fall sådana som påstår att jag är rätt lik Stordumsnuten, en tvivelaktig barnboksfigur som jag nu ska cykla ner till centrum i byn för att utforska. Kanske är vi lika till vår natur eller kanske inte men ett torde vi ha gemensamt.

 

Att få vinden i håret är för oss inget besvär för vi har inget.

Vi bussinessmen med våra höga ambitioner sportsligt har det inte lätt. När jag och S på våra respektive löparbanor belägna norr och söder om Stockholm ska köra våra dagspass måste vi vara ombytta och klara på ett effektivt sätt så att passet  kan avverkas av på väg hem från jobbet.

Att byta om till silkiga löparbrallor redan på kontoret är inte varken tänkbart eller njutbart för någon. Det kan till och med verka en aning ansträngt. Än mindre är det passande att studsa upp för Drottninggatsbacken införd denna mundering med jeans och kavaj lite nonshigt över armen. Antingen kommer ju folk som möter oss tycka att vi är extremt nördiga eller, vem vet, får vi skamliga förslag. Tyvär kommer ju dessa aldrig från rätt person så det hela skulle bara bli pinsamt.

Återstår då för oss stackars löpnödiga att byta om i tjänstebilsgaraget.  Det hade varit en ganska enkel sak om vi som företag hade garaget för oss själva för då skulle vi ju om vi blir igenkända  samtidigt som vi står och halar de onämnbara lite skojigt kunna säga tex ”nu är det dags igen”.

Men nu är vi inte ensamma och strax ska jag promenera till garaget. Jag har räknat ut att om jag öppnar bakdörren på vid gavel, förbereder avklädningen noga och har lagt löparkläderna på baksätet är den kritiska tiden bara ungefär fyra sekunder.

Det jag gruvar mig för (och S) är om det under dessa fyra sekunder passerar någon bakom min bil och får för sig att jag (och S) är såna där ni vet..

Garageblottare.

Ute regnar det..

08 juni 2009

och inne sitter jag och skriver och funderar på om det blir uppehåll till i eftermiddag då jag tänkte tvåla till gruset innan det är dags att åka hem.

I går blev det ett riktigt softpass och jag fick ordning på hur stegräknaren kan användas. Jag drog mig till minnes att jag går ungefär 5,5 km per timme, kollade klockan och gick längs stranden med vinden snett baikrån och en skymd sol framifrån. Efter prick en timme tittade jag på räknaren och hade tillryggalagt 8720 steg. Jag vände, fick vinden emot mig och soldiset i ryggen och efter prick en timme var jag tillbaka till utgångspunkten och räknaren visade inte  2×8720 steg men rätt nära ändå. Sammanlagda sträckan torde alltså ha blivit ca 11 km i går.

Nu till räkneoperationen: Om jag dividerar 5500 med 8720 blir det 63 cm per steg.

Stämmer det? I så fall med gårdagens saldo 19959 steg på räknaren gick jag 1,25 mil igår.

Najs!

Tur att det tar tid

07 juni 2009

Effekten av träningen är att jag får träningsvärk och den märks särkilt väl ungefär 60 sekunder efter uppvaknandet dvs när jag ska skutta ur sängen och fundamentet tvärstannar i rörelsen och sedan tungt faller tillbaka för att sedan göra ett mer försiktigt försök.

Idag är det mulet och 10 grader. En dag väl lämpad för en stillsammare form av träning. Det får bli en strandvandring och sedan cykel senare idag när vinden mojnat. Talionsprincipen, den gammaltestamentliga, säger att ”ont ska med ont fördrivas”. Det gäller inte marathonlöpare. Värken kommer av ansträgning och efter sådan ska man vila och det blir därför vilodag idag.

Jag kom på igår att stegräknaren har en inbyggd rytm. Ju mer jag släntrar destå långsammare tickar den fram.

Målet idag är att få tiden att gå långsamt. Och jag själv.

kalibrering

06 juni 2009

Innan jag somnade i går ägnade jag trots värmepumpskatalogen en speciell tanke åt stegmätaren. Jag funderade på hur långt ett steg egentligen är. Frågan är inte oväsentlig alls. Om den säger som den gör just nu att jag avverkat 14689 steg hittills idag vill jag ju veta hur långt det egentligen är. Jag har under dagens mikro- och makropass funderat mycket på hur detta ska lösas och jag har kommit fram till två metoder men det finns antagligen fler. Den ena: jag går ut på löparbanan lite diskret med en tumstock och mäter upp låt säga 30 meter i västlig riktning. Sedan lägger jag ifrån mig tumstocken och går med lös och ledig stil den uppmätta sträckan och får på så sätt reda på hur många steg som behövs för att avverka 30 meter. Att jag betonar det diskreta förhållningssättet beror på att banan börjar vid en kyrka som har rätt många besökare till kyrkogården och jag vill ju inte väcka anstöt. Med hjälp av denna metod skulle jag kunna ta fram ett nyckeltal som jag kan ha med mig på en liten papperslapp och när som helst under ett pass ta fram och snabbt med hjälp av lathunden för mig själv glädjefullt räkna ut hur långt jag kommit.

Den andra metoden går ut på att jag låt säga går två hundra steg i både ostlig och västlig riktning för kontrollens skull och sedan med tumstockens hjälp fastställer hur långt jag kom. Även här är det pietet som gäller. Nyckeltalet jag får fram med denna metod kan användas på samma sätt jag ovan beskrivit. Skillnaden handlar mer om att det egentligen vore bättre med ett måttband men jag skulle nog välja tumstock i alla fall för jag vill ju inte grannarna ska tro att jag leker lantmätare eller något annat konstigt när jag inte är annat än tränare.

Det tredje sättet kan handla om att jag ungefär som en personvåg knappar in hur långt just jag skulle vilja att ett steg vore. Då kan jag nu nämligen själv lite virtuellt bestämma att just idag vill jag gå 5 km och då lägga in en steglängd som ger det resultatet.

Jag fick en information idag som kan komma att få betydelse för mitt bloggande: Blondinbella säger att man ska nischa sin blogg för att få sponsorer. Det fick mig att fundera ut flera rappa slogans under eftermiddagens släntrande på närbelägen stads gator. Den bästa MITT HJÄRTA -EN VÄRMEPUMP. Helt relevant för det blir varmt när jag springer. Om nu alla värmepumpsintressenter gågglar på nätet för att hitta information av betydelse för val av värmepump kommer de att hitta min blogg och vad skulle då vara mer lämpligt än med länkar till de bästa leverantörerna.

Nu nollställer jag mätaren inför morgondagen.

Jag sover dåligt med stegräknare.

Det är inte så att jag är uppe och springer på nätterna. Problemet är snarare att det finns tre knappar på den och jag har inte kvar manualen. Så innan jag skulle somna i går kväll tog jag med stegräknaren upp till sovrummet för jag tänkte att jag i nattlampans sken skulle kunna kolla hur det egentligen var man gjorde när man ändrar tex kroppsvikten så att den rätt kan räkna ut hur många kalorier man bränner på ett pass. Men plötsligt blev det svårt och tråkigt och jag la den åt sidan och gick över till manualen för värmepumpen i stället. Där kan man snacka om varianter. Mitt mål är att lära mig hela manualen utantill så att jag närsomhelst på dygent med förbundna ögon kan gå ner i källaren och ändra inställningarna så att jag tex på morgonen när jag vaknar och vill duscha extra länge har ställt in den för en 60 graders värmespets som levereras sju timmar senare efter inställning. Jag somnade sedan rätt tvärt och vaknade vid femtiden efter en konstig dröm. Den gick ut på att jag hade en ficka som förflyttade sig över kroppen (antagligen mina nya träningsjeans som spökade) och innehållet i fickan skavde liksom. När jag vaknat upp och började fundera över drömmen förstod jag vad som spökat.

Jag hade somnat på stegräknaren.

Klockan är 11.00 och stegräknaren säger 7227 steg efter att banan fått sig en skavning.

Och dagen har knappt börjat!

mixad träning

05 juni 2009

Campen är bekväm och inbjudande. Den överlämnar åt den tränande att välja en sport som passar för dagen och stunden.

Jag gick ut ganska hårt med ett kroppsintelektuellt pass till gagn för både fingrar och fötter. Jag blandade tangentbordsträning med lätt inomhuspromenad samtidigt som hjärnan fick en riktig duvning. Fingrar och fötter blev ordentligt varma och jag kände att det höll på att bli skavsår på vänster lilltå.  När blodsockret började ta slut (vilket faktiskt inte kändes i fötterna så mycket) började hjärnan ropa på lunch och föreslog ett rallypass vilket jag accepterade så me, myself  and I packade in oss i bilen och drog till Sydliga Huvudstaden och Håkanssons. Där vet vi nämligen att det oftast finns fina träningsskor som passar både för att göra det och att inte göra det och oavsett om man gör det eller inte måste man ha ett par snygga träningsbyxor också och det har de på JC. Det fina med JC är att de säljer träningsbyxor som passar även om benen fortfarande är för korta för de kapar bara en bit och plötsligt är benen lagom långa (mina). Av kapet tillverkar de senare nya tror vi.  Lågt blodsocker är bra när man ska träna hakmuskulaturen, icke att förglömma kroppens starkaste muskel i förhållande till dess storlek nämligen tungan. Alltså ett nytt mixpass betående i att äta för då får hela frampartiet röra sig. Ett lätt stretch efter det får man genom att sörpla espresso.

Ett nästan heldagspass var så avslutat och löparbanan anno 1147 låg blank och nyregnad. jag seglade ut på banan och tyckte mig möta vandrande munkar, vänliga bönder och kvinnor på väg till kvarnen vid ån. Dagens sista övning var iris lilla körare. Jag fixerade en regnbåge och kände hur pupillen drog ihop sig och tårarna kom fram. Antagligen för att det var så vackert och dagen varit så bra.

Runt 16000 steg.

ett steg i taget

04 juni 2009

I morse nollställde jag stegräknaren. Från att låsa dörren hemmavid, till att inträda på kontoret tog jag 1295 steg. I mitten av Drottninggatsbacken började jag bli misstänksam mot räknaren för jag tyckte mig höra att den bara klickade på vänsterbenets isättning. Så jag tog av räknaren och tittade väldigt noga på displayen när jag tog några cirkulära kontrollsteg, närmare bestämt tolv. Men jag torde ha haft fel för den räknar tydligen varje steg. Jag undvek en kollision med en barnvagn vilket drog tre steg extra. Väl inne på kontoret tänkte jag att nu är det dags att sluta åka hiss förgott. Det tog 119 steg innan jag var inne på arbetsrummet. Att gå runt i rummet för att kasta en blick ut genom fönstret tog tolv steg. Att masa sig ut till kaffeautomaten och tillbaka drog 24 steg.

Träningsvärken är helt borta, lätt duggregn, och humöret gott. I kväll drar jag till träningscentret. Om jag anländer dit med låt säga 8000 steg på räknaren blir det ingen löprunda, eljest blir det.

Hittills har jag enligt räknaren bränt 41 kalorier..

Etta på floskeltoppen

03 juni 2009

Det finns en massa rätt underliga påståenden eller sanningar vilket man vill som det går bra att dra till med i situationer när jag vill avsluta en diskussion eller parera. Just nu kommer jag på flera som är mycket passande när träningsvärken slagit till mellan hakan och knäna.

Är huvet dumt får kroppen lida

Bra floskel för den (läs jag) som lägger skulden utanför beslutssfären när det känns som jag spelat fotboll med baken.

Flera andra härliga sentenser stämmer in. För att älska andra måste du älska dig själv. Eller: för att förhandla med andra måste du kunna förhandla med dig själv. Det sistnämnda har jag ägnat mig åt idag nämligen hur jag ska kunna övertyga mig själv att det var välbetänkt att säga det jag sa till S häromdagen. För om huvut är korkat och följer minsta impuls får kroppen lida och temat för förhandlingen just nu är att få huvudet att förlika sig med kroppen. Båda är dock envisa så det blir hårt.

Ingen träning idag enligt regelboken för idag ska byggas det som bröts ner i går. Emellertid kan smygträning vara tillåtet och därför har jag plockat fram stegräknaren. Ett rimligt pensum av fotarbete från och med nu är 10.000 steg om dagen oavsett tempo.

Dotra har lägenhet på gång och nu är frågan om det blir 5000 steg dit och lika många hemöver. Sätts upp på träningsagendan.

Man sover gott med träningsvärk. För övrigt avlöpte förhandlingen ganska lyckat. Parterna enades om att det aldrig är för sent att ge upp så vi kör ett tag till.

En tanke

03 juni 2009

Vi sår en tanke och skördar en handling.   Men hur kommer tankarna till? Jag har läst i en bok att tankarna kopplas ihop med känslor och känslorna startar i systemet innan vi ens kan känna av dem. En känsla finns i kroppen ungefär 0,5 skunder innan vi kan förnimma den.

Så nog är impulsen häromdagen en känsla. Grejen är ju nu att gå från tanke till handling. Om en tanke tar 0,5 sekunder att formas och loppet går om ungefär ett år har jag ju tid. Som ialla fall då man ska göra något utifrån en tanke. Det finns de som säger att allt tar tid. Det tar ett år att sörja, tre år att lära känna en människa i en relation, 25 år att bli en bra gitarrbyggare, ett år att genomföra en organisationsförändring och hoppeligen ungefär ett år att hitta marathonformen.

Grehjen med oss superfixare är att vi tror att bara för att vi får en idé tror vi att den går att genomföra på en vecka.. Värre blir det när vi möter såna där ettårsvarelser som genom erfarenheter vet att det tar ett år att bara bryta en vana vilken som helst. Inte undra på att det skär sig emellanåt.

Lätt smärta i vänster lår när jag vaknade..